Naturskyddsområdena och de hotade arterna i det förändrade klimatet

Artikel

Organismer som lever på naturskyddsområden kan i framtiden flytta sig till andra områden. Naturskyddsområdena är viktiga för skyddet av mångfalden i naturen även i framtiden, men förändringar i utbredningsområdena måste beaktas vid planeringen av skyddsområden och miljövården. Hotade och endemiska arter kan vara särskilt känsliga för klimatförändringens effekter.

Naturskyddet i Finland

Finlands naturskyddslagar har som mål att mångfalden i naturen bevaras. Skyddet föreverkligas i huvudsak med hjälp av naturskyddsområden, som grundas för att bevara olika naturtyper och arter. Sammanlagt 9 procent av Finlands areal är skyddad med stöd av naturvårdslagen och ödemarkslagen. Arealmässigt är naturskyddsområdena koncentrerade till norra Finland. Naturskyddsområdena är inte enbart avsedda för att skydda mångfalden i naturen, utan även nationallandskapet, kulturarvet samt rekreations- och friluftsområden för medborgarna. I Finland finns 35 nationalparker och 19 naturparker. Om även områden som ligger på privata marker och på Åland räknas med, finns det sammanlagt 7 658 naturskydds- och ödemarksområden i Finland. [1] [2] 

Skydd behövs, eftersom många organismer och levnadsmiljöer har blivit hotade. Enligt en utredning från 2008 är 188 stycken, dvs. 51 procent av naturtyperna i Finland hotade. Många av de hotade naturtyperna är små till sin yta, och därför utgör de endast en liten andel av Finlands totala areal. [3]

I Finland finns cirka 45 000 arter av organismer. Om 21 400 av dem har vi så goda kunskaper att vi kan bedöma hur hotade de är. Enligt utvärderingen från 2010 är 10,5 procent av organismerna hotade. Av de hotade arterna lever 36 procent i skogarna, medan 23 procent lever i kulturmiljöer och i andra miljöer som påverkats av människan, såsom på ängar och vägrenar. Stränderna är den tredje viktigaste livsmiljön för de hotade arterna, och på stränderna lever 13 procent av alla hotade arter. Den främsta orsaken till att arter blir hotade är att kulturmiljöerna växer igen efter att man slutat bruka dem, samt förändringar som orsakar av skogsvårdsmetoderna. [4] Också bl.a. byggande, främmande arter, klimatförändringen, övergödning, miljögifter och tillfälliga faktorer, för vilka mycket små populationer med små förekomstområden är särskilt känsliga, minskar mångfalden i naturen [4] [5].

Bild 1. Vandrare i Koli nationalpark. 

© Tapio Heikkilä

De nuvarande naturskyddsområdenas funktion

I ett globalt perspektiv är de nuvarande naturskyddsområdena bristfälliga eftersom de inte täcker alla kända arter eller livsmiljöer. Det har observerats att 12 procent av de undersökta 11 600 landlevande ryggradsdjurarterna och 20 procent av alla hotade arter inte alls förekommer på naturskyddsområden [6]. Största delen av naturskyddsområdena har grundats före införandet av en naturskyddsområdesplanering av modern typ, som utöver artrikedomen även beaktar bl.a. områdets storlek, kvalitet och förbindelser med andra naturskyddsområden. Skyddet av sötvattensekosystem och maritima ekosystem har tills vidare haft en ringa omfattning, och naturskyddsområdena är främst koncentrerade till landekosystem [7]. Finland har grundat fyra nationalparker för att skydda kust- och havsnaturen. Dessutom planeras en nationalpark i Bottenhavet.

Det är inte säkert att naturskyddsområdena kan skydda de naturvärden som de är grundade för. Förändringar i markanvändningen och splittringen av livsmiljöer omkring naturskyddsområdena har redan minskat antalet livsmiljöer till den grad att det på längre sikt inte är möjligt för arter på många områden att överleva, vilket innebär att de har utdöendeskuld. Enligt uppskattningar minskar bestånden av så gott som alla hotade skogsarter i södra Finland, t.ex. många skalbaggar och tickor, med fördröjning, och dessa arter kan dö ut inom den nära framtiden [8]. Genom att utvidga naturskyddsområdena, förbättra förbindelserna mellan dem och iståndsätta livsmiljöer blir det möjligt att förbättra förutsättningarna för bevarandet av många arter [9]. Med hjälp av nya redskap för naturskyddsområdesplanering blev det möjligt att utöka naturskyddsområdenas areal i södra Finland med 10 000 hektar 2009 [10]

Bild 2. I gamla skogar finns mest tickor. På bilden tickor i urskogen i Saarijärvi.

© Pirjo Ferin-Westerholm

Klimatförändringens inverkan på naturskyddsområdenas funktion

Klimatförändringen förändrar organismernas och biotopernas förekomstområden. Därför är det inte säkert att naturskyddsområdena i framtiden kan skydda de naturvärden som tidigare förekommit på dem. När arterna sprids mot norr, kan många organismer som behöver skydd på grund av förändringar i deras livsmiljöer och sin dåliga utbredningsförmåga försvinna helt. De arter som behöver skydd och för vilka naturskyddsområdet ursprungligen grundades kan försvinna från området, men det är inte säkert att de lyckas flytta till andra naturskyddsområden exempelvis på grund av dåliga ekologiska förbindelser. Å andra sidan kan de områden dit arterna flyttar vara små, splittrade och i behov av skydd [11].

I framtiden väntas fågelarterna i det nordliga Europa koncentreras på mindre områden [12]. Överlappningen mellan naturskyddsområdena och mångfaldskoncentrationerna för landlevande fåglar i Finland och dess närområden väntas minska fram till åren 2051–2080. Därför blir många arter, som är känsliga för klimatförändringen redan i dagens läge och som särskilt skulle behöva det skydd som naturskyddsområdena erbjuder, utan det skydd som de behöver, trots att nätverket av naturskyddsområden i Finland har sin största täckning i norra Finland. [13]

I en undersökning som omfattade Europa observerades att mellan 6 och 11 procent av växtarterna försvinner inom 50 år på de naturskyddsområden som utvalts med nuvarande kriterier. Fem procent av de undersökta arterna skulle helt förlora sitt klimatmässiga utbredningsområde. [14]

Utmaningen för naturskyddsområdesplaneringen är att bevara arternas nuvarande och framtida utbredningsområden. Planeringen är svårast för de arter vilkas nuvarande och framtida utbredningsområden inte har någon överlappning, för att inte tala om de arter som helt förlorar sitt klimatmässiga utbredningsområde. Norra och östra Finland har konstaterats vara sårbara på detta sätt åtminstone till sin växtlighet. [14]

Naturskyddets framtid

Vilken nytta gör naturskyddsområden som är placerade på fel ställe med hänsyn till arternas framtida utbredningsområden [12] [14]? Även om många arter skulle flytta bort från naturskyddsområdena, är dessa områden ändå viktiga för bevarandet av livsmiljöerna. Nya arter kan spridas till dem, och med naturskyddsområdena är det möjligt att köpa tid, så att arter som blir sällsyntare hinner föröka sig och flytta till nya områden [12].

Det blir emellertid sannolikt nödvändigt att grunda nya naturskyddsområden. Särskilt i södra Finland kan nätverket av naturskyddsområden knappast erbjuda arterna tillräckliga möjligheter att anpassa sig och flytta till nya områden [15]. Det är dock inte nog enbart med naturskyddsområden [12]. Det blir allt viktigare att sköta områdena utanför naturskyddsområdena på ett hållbart sätt, bevara och öka landskapsstrukturens variation och de högklassiga livsmiljöerna, och att minska trycket från människans samhällen [16] [17]. Detta ska beaktas särskilt vid vården av skogarna och lantbruksmiljöerna [15]. Eftersom förändringarna i utbredningsområdena överskrider statsgränserna, borde planeringen av naturskyddsområden utföras i internationellt samarbete. [12]

Ekologiska korridorer kan vara viktiga för att organismerna ska kunna flytta från en livsmiljö till en annan. De ekologiska förbindelsernas betydelse syns redan nu, eftersom bevarandet av mångfalden i skogsnaturen i Finland är beroende av tillräckligt många förbindelser med Rysslands områden med vuxen skog, där den biologiska mångfalden är stor. Hela Fennoskandiens förbindelser med taigan i Ryssland skulle kunna säkerställas exempelvis med en förenande skogszon som har en större andel vuxen skog än normala ekonomiskogar. [18]

Det behövs fler motsvarande förslag. De ekologiska korridorerna har konstaterats hjälpa organismerna att flyta från en begränsad livsmiljö till en annan. Men deras nytta på ett mer allmänt plan är omdebatterat, eftersom det är svårt att beakta de olika arternas krav på livsmiljön, särskilt om korridorerna är smala. Det är dock möjligt att planerna fungerande korridorer som en förberedelse inför klimatförändringen. [19] Även om utbredningsområdesmodellerna fortfarande förknippas med stora osäkerhetsfaktorer, kan klimatförändringens konsekvenser beaktas allt bättre i planeringen av naturskyddsområden i framtiden. [20]

Hotade och endemiska arter och utrotningshotet

Den globala ackumuleringshastigheten för utrotningen av arter är avsevärt högre än de naturliga bakgrundsvärdena [21], men många arter som sannolikt kommer att dö ut till följd av klimatförändringen är ännu inte ens hotade [22].

De klaraste faktorerna som pekar på att en art kan hotas av utrotning är att arten har ett litet utbredningsområde [22] och att överlappningen mellan artens nuvarande och framtida utbredningsområde är liten. Dessa faktorer gäller många hotade och i synnerhet endemiska arter. De antas vara särskilt känsliga för klimatförändringen, även om många andra faktorer har en starkare begränsande effekt på dem än klimatförhållandena. Detta område har dock ännu inte undersökts i någon större omfattning. [23] För närvarande uppskattas klimatförändringen vara en av orsakerna till att en art blir hotad för 32 hotade arter, av vilka många är mossor som förekommer i norra Finland. Klimatförändringen betraktas som den primära hotande faktorn i framtiden för 44 hotade (2,0 procent) och 84 nära hotade (4,5 procent) arter. [4]

Många hotade arter är krävande med tanke på skyddet eftersom deras förmåga att flytta med klimatförhållandena kan begränsas bland annat av att de är specialiserade på en särskild livsmiljö eller beroende av andra arter [24]. Sådana är bland annat flera svamp- och insektsarter som lever i gammal skog [19]. De endemiska arterna har utvecklats i isolerade geografiska förhållanden, och därför är det osannolikt att de flyttar till nya områden. I Finland hotas den endemiska och akut hotade saimenvikarens (Pusa hispida saimensis) överlevnad av att förökningen misslyckas, om is- och snötäcket blir tunnare eller försvinner helt. Saimenvikaren bygger bo i snön, och dess ungar behöver snöboet för att skydda sig mot kölden och rovdjur. [15]

I Finland har observerats markanta skillnader i förändringarna i de hotade och de icke-hotade fjärilarternas utbredningsområden. De icke-hotade fjärilarnas utbredningsområden observerades ha utvidgats norrut i genomsnitt med 84,5 kilometer mellan jämförelseperioderna 1992–1996 och 2000–2004, medan de hotade arternas utbredningsområden var oförändrade (–2,1 km). Detta fenomen förknippas bl.a. med den allmänna minskningen av de hotade arternas livsmiljöer, såsom öppna ängar och vallar, och den vuxna fjärilsindividens dåliga utbredningsförmåga. Dessa faktorer har ofta varit den ursprungliga orsaken till att dessa arter blivit hotade, och de begränsar deras förmåga att flytta till nya områden när klimatet förändras. [25]

Bild 3. Apollofjärilen (Parnassius apollo) är akut hotad. Fjärilens utbredningsområde har inte förändrats under de senaste åren, i motsats till de flesta dagfjärilar.

© Antti Below

De hotade arternas små populationer påverkas också av andra miljöfaktorer, såsom förlusten av livsmiljöer, samt slumpmässiga faktorer, som kan orsaka att den lilla populationen dör ut. Det är sålunda sannolikt att arter dör ut till följd av flera samverkande faktorer [26]. Bevarandet av mångfalden i naturen när klimatförändringen fortskrider kräver att de hotade och endemiska arternas särdrag beaktas vid planeringen av naturskyddsområdena och inom det övriga naturskyddet.

Förläggare